Powerpuffen

OJ, är det någon som tittar in här ibland? Och jag som är så dåligt på att uppdatera.
Hm. Måste skärpa mig.

Jag har funderat på sista tiden. Vad ska jag göra, jag mår sämre och sämre. Jag är inne i en depression, det är så tydligt, för jag tar avstånd från människor, jag vill helst av allt hålla mig för mig själv. Idag var det en tjej på öppnis som frågade om vi ska fika och det var väl tur det för jag umgås aldrig med någon. jag kände först: åh nej, men jag kunde inte säga nej. Det är bra med en spark i baken. Jag har blivit så osocial.

Solen skiner, det är vintervitt med lite barmark på sina ställen. Har varit på öppnis och resten av dagen ska vi ta det lugnt. M vaknar när som helst.

Vi hade folk hemma på fika igår kväll och det var mysigt. Men jag känner verkligen att jag träffar för lite folk. Det har gått så långt som att jag blir osäker i sociala sammanhang vilket är jobbigt. Jag känner att jag kastats 15 år tillbaka i tiden. Jag tror folk får ett negativt intryck av mig, jobbigt.

Idag gjorde vi en tripp till ikea. Jag skulle ha åkt själv men i sista stund frågade jag om P och M ville åka med, och det ville de. P är hemma pappaledig nu, skönt. Jag är arbetssökande. Tror inte att jag kommer att få jobb, småbarnsmammor är ju inte så attraktiva i arbetsgivares ögon tyvärr. Isåfall kommer jag att fortätta vara mammaledig under våren. Vill inte sätta M på dagis förrän hon är nästan 2 år. Kanske 1 år och 8 månader.

Jag kan tänka att jag ska åka iväg själv, men sen vill jag ändå ha med mig mina älsklingar. Jag saknar M om jag så bara åker hemifrån i 1 timme. Jag pratar med henne i bilen på vägen hem, haha.

Nä, nu måste jag duscha och lägga mig, men jag måste äta något först. Kan inte lägga mig hungrig.

Jo, jag vet att jag är dålig på att uppdatera. Men jag ska bli bättre.

Jag tror att jag håller på att bli knas. Eller bli och bli... eh. Jag vågar knappt skriva privata, personliga saker eftersom jag tror att någon har hackat sig in i min dator. Någon granne som knackat loss vårt bredbandslösen eller så. Eller nån som tagit sig in i datorn via en bild i min blogg. (Paranoia...)

Men jag släpper inte bloggen. Än sen då om någon fått reda på vem jag är, vad jag heter? Risken finns. Big deal?
Skämmigt att inte må 100? Nej.

Jag har funderat på medicin (vanliga, hederliga antidepp) för att komma upp ur depressionen. Efter att ha gått hemma i över ett år utan att knappt umgås med någon utom min dotter och min sambo (nej, han har fortfarande inte friat efter snart 12 år tillsammans...) så är jag ganska djupt nere. Jag behöver kanske ett halvårs hjälp med att ta mig upp. Känna att jag är OK, att jag vågar gå på anställningsintervju.

Hur yttrar sig min depression? Det finns säkert saker jag inte ens själv inser, men detta inser jag:

Jag tycker det är jobbigt att visa mig bland folk för jag tycker jag ser ut som en uteliggare/bidragstagare
Jag förstår att ingen vill vara min kompis för jag har inget att ge någon
Jag har noll koll på hur man "ska" vara för att passa in någonstans
Jag är rädd att min dotter ska ta efter min självkänsla, känna sig mindre värd



Att jag känner alla dessa saker är väl ett bevis på att jag behöver lite hjälp.

...men jag har varit dålig på att blogga. Har knappt öppnat datorn på en månad. Varit så orkeslös att det varit ett helt företag att bara logga in på blogg.se. Och på det ska man ta hand om ett barn. Jag orkar inte mer. Men om en vecka ska P gå på pappaledighet, jag kommer att vara arbetslös, söka jobs. Jag vill bara ha helg, jag har mått dåligt hela dagen, jag hela veckan. Men idag har jag ett tryck över bröstet. Jag borde ringa P och be honom komma hem, jag är rädd att jag inte kan vara en bra mamma idag. M sover och jag vill att hon ska sova en timme till. Är rädd att inte orka, är rädd att hon ska se hur dåligt jag mår för då blir hon så osäker, det ser man på hennes ögon. Har varit bra på att reparera det hittills men just nu fattas orken.

Jävligt jobbigt just nu. Känner mig så ensam. Inget är kul, inte ens att det är fredag. Mitt enda nöje i livet är att äta, helst godis och sånt, och nu är till och med det borta. För jag går alltid upp så mycket på helgerna när jag vräker i mig och det gör mig deppig. Så ätandet har förlorat sin charm. Vad har jag kvar?

Allt är smärtsamt just nu. Så mycket ilska och ledsamhet. Men jag har ändå en grundtrygghet som säger mig att jag är bättre än vad folk tror. Jag är bättre än vad folk från mitt förflutna vill få mig att tro.

Jag är glad att jag har P som känner mig utan och innan. Men jag vill ändå att någon annan ska se mig som den jag är. Det finns många människor som "känt" mig länge men som inte ser vem jag är, de ser en svag,passiv och resurssvag människa och hur fasiken går det ihop undrar jag? När man får så mycket skit, när folk låter en veta att de tycker att man är svag, ja, då absorberar man lätt dessa egenskaper och gör dem till sina egna. Men bara till en viss gräns.

Jag är bättre än vad folk tror. Herregud, annars vore det väl tragiskt.
Såna saker som att svärmor tyckte att det vore bättre om jag hade varit stark istället för svag när jag slutade på ett jobb jag inte trivdes på. Hon såg det som en svaghet, att jag pluggade några månader istället för att vara kvar på ett jobb där jag vantrivdes. Sånt gör mig svag, men bara när jag tänker på de här människorna med sina värderingar om mig. 

En sak som jag och P börjat med är en halv-åtta-hos-mig-liknande grej. Varannan söndag gör vi en hemlig maträtt, man fixar allt och den andra får bara äta och njuta. I helgen är det Ps tur och jag är så nyfiken på vad det blir. Skoj!

Idag är det fredag och det ska vara en bra dag! En påse godis blir det garanterat. En annan bra grej är morotsstavar med dipp. Jag har ätit det på kvällarna nu nästan varje dag, perfekt när man vill snacksa på en vardagkväll. Nyttigt som bara den, morot är ju rena medicinen med alla vitaminer. Dippen kan man göra på filmjölk eller yoghurt så blir den nyttig. Et hett tips, verkligen! Hur mycket man än äter så vaknar man inte upp med ett ansikte som liknar en ballong dagen efter. Magen kan däremot få sig en skjuts men det är ju bara bra...

God helg på er alla! Ta vara på er och njut!




 
 

Idag var vi på babysim för tredje gången. Det gick bättre idag, M njöt och tyckte det var kul. De enda gångerna hon reagerade med lite klagan var när munnen hamnade under ytan.

Det är inget vidare med mig idag. En liten skithändelse fick bägaren att rinna över. En person som var otrevlig. Jag mår dåligt när folk verkar tycka illa mom mig/håna mig. Jag mår inte alls bra.

Idag lämnade jag in grejer som jag ska sälja till en loppis. Bara smågrejer, jag är med mest för att det är kul. Det var där den här människan var, som är så liten på jorden, som betedde sig som skit. Det är så trist att folk kan vilja hålla på såhär.

Just nu håller jag på att baka bröd, det har blivit rutin nu, en gång i veckan bakar jag bröd på ett paket jäst, det blir 3 ugnsplåtar. (Man jäser brödet lite längre så behövs halva mängden jäst, bättre för magen).

Imorgon ska M till bvc. Oj och usch, vad jag än skriver så tänker jag bara på att jag är så isolerad och känner mig som en loser. Undrar hur morgondagen ska gå, ensam med M hela dagen och när jag mår såhär. Men med två friska promenader så ordnar det sig nog.

Kurvan går neråt, bara neråt dessa dagar. Jag har haft en ångest i kroppen i flera dagar. jag ser ingen ljusning i framtiden med jobb. Jag har blivit nobbad två gpnger pga att jag är småbarnsmamma, jag vet det trots att de inget sagt. Jag hörde på deras röst, på deras reaktion. Nästa gång ljuger jag och säger inte att jag har barn. För det finns så mycket fördomar mot småbarnsmammor och det är det som gör att jag har svårt att få jobb. Varför ska jag bli straffad till att leva utan arbete bara för att jag har barn? Potentiella arbetsgivare antar att...

...jag kommer att skaffa ett till barn inom några år.
...att jag kommer att vabba i tid och otid.
...att jag kommer att vilja gå ner i arbetstid.

Jag mår så dåligt. Jag vill bara ha ett jobb, men inte vilket som helst. Jag har fått erbjudande om att arbeta på kundservice eftersom jag kan ett språk som är ganska sällsynt att kunna här i Skåne. Men jag vill inte arbeta med kundservice- det har jag gjort i många år och jag mår inte bra av att sitta och svara i telefon hela dagarna. Inte när jag redan gjort det i så många år tidigare. Jag har en 4-årig universitetsutbildning men jag söker ändå lägre jobb, men jag får inget! Jag mår skit, jag har ångest. Till råga på allt kom svärisarna och hälsade på häromdagen. Jag har kanske skrivit om svärmor och hur hon ser ner på mig - fast hon inte menar något illa så skiner det igenom hur hon ser på mig. När vi t.ex berättade att P ska vara åpappaledig i några månader så blev hennes reaktion ungefär: men vad har DU (jag alltså) för dig som är så himla viktigt då, så att du tvingar P till att vara pappaledig?

Hon är av den gansla skolan, hon tycker att pappor ska arbeta. Hon tycker att mammor ska vara hemma. Kärringjäkel alltså. Jag har tagit så mycket skit av henne i flera år men nu är det nog. Nu har måttet rågats. Jag var på så dåligt humör efter at de åkt, hon har så jäkla taskig attityd, så unkna värderingar. Hon har till exempel pratar skit om en annan av sina svärdöttrar för en sån simpel sak som att hon inte torkade av diskbänken och spisen efter att hon lagat mat. Sånt nedvärderar hon, tycker att alla kvinnor bör vara perfekta hemmafruar. Hon dömer, och framför allt fördömer, kvinnor som inte stryker och har allt klart för sina män. Hon är en vidrig människa och jag har kommit på det först NU. Efter mer än 10 år. Men det som krävdes var den sista droppen som rann över, dvs hur hon kritiserade vårt sätt att ta hand om M. Det var droppen.

Jag har tur som har P, han lyssnar på mig även när jag pratar skit om hans familj. Han förstår mig och han är på min sida trots att han älskar dem. Det är bra. jag vill att de ska ha goda relationer. Men jag begränsar mina besök där till jul. En natt runt jul. De får gärna komma hir om de vill träffa M, jag är artig som alltid. Men jag åker inte dit. Jag har tagit så mycket av dem. Om de inte börjar se mig för den jag är så får det vara.

Imorgon är det babylek (sim) och jag har sån ångest. Orkar inte raka bikinilinjen och sånt, så P får plumsa i, precis som förra gången. Jag står bredvid och tittar på. Förra gången blev M så ledsen, det var första gången på babysim. Hoppas hon njuter mer nu. Vi får se, det ger sig nog.

Snart är det sovadags, skönt att lägga sig tidigt en lördag. Läsa lite kanske. M vaknar nog vid 5 för att ta tutten, sen sover hon till 7 som vanligt. Ja, hon får fortfarande tutten, 2 gånger om dagen. Snart ska vi avvänja, men vi tar det i lugnt takt. 2-3 månader till kanske.

Ser att det är två veckor sedan jag bloggade senast. Vad har hänt sedan dess? Vi var på öppna förskolan idag, tredje gången.

Morgonen började dåligt, riktigt dåligt imorse. Vill inte ens skriva vad som hände, jag skäms. Känner mig som en dålig mamma, en dålig människa. En värdelös människa. Jag har en fälla som jag alltid hamnar i. När jag mår dåligt eller blir irriterad så känner jag mig värdelös. Har svårt att handskas med dessa känslor. Jag bevisar då för mig själv att jag faktiskt är värdelös genom att t.ex. få ett utbrott. det är inget som "bara kommer", för jag tror att alla människor har ett val. I mitt fall känner jag mig värdelös och någonstans inom mig känner jag att det är lika bra att visa hur värdelös jag är, och så  får jag ett utbrott och säger något elakt eller kastar en grej. Jag är inte på det här sättet "egentligen". Låter kanske konstigt. Men så här är det. Min mor har ingen som helst förmåga att behärska sig, hon är väldigt, extremt aggressiv av sig. Och det är hennes beteende som jag alltid har sett och också lärt mig av. Man lär ju sig när man är barn hur man ska handskas med olika känslor från sina föräldrar. Så jag har lärt mig av henne att man skriker och blir enormt aggressiv, våldsam och man svär och skriker. Jag har inte alls samma problem egentligen, men när jag blir sur eller arg så får jag ibland en blixtsnabb bild av hennes utbrott i huvudet, och om jag mår dåligt och är deppig i grunden så känner jag att jag är lika värdelös som hon. Och då får jag ett utbrott för att bevisa för mig själv och för alla andra att jag inte duger något till. Hemskt, hemskt. Jag ska sätta stopp för detta för det är inte bra för någon. Jag är en bra mamma i grunden och jag kan ta kinkiga perioder. Men jag måste bara intala mig själv att jag ska sluta klanka ner på mig själv. Jag är inte min mamma, jag är mycket bättre på alla sätt.

Helgen har varit bra, inte många strån har lyfts men vad gör det? Vi har tagit det lugnt.

I morgon är det öppna förskolan, premiär för terminen. Hoppas det kommer nåt kul folk för vi ska i alla fall dit, jag och M.

Nu är det läsa i sängen som gäller för mig och P. Mysigt! Ligga tillsammans och läsa. Och bra att lägga sig innan 22 så man orkar med morgondagen.

Känns bättre nu. Jag hatar mig själv för att jag tänder till så när jag blir arg, jag är så elak. Själv hade jag gått om P hade varir sån mot mig, om han hade sagt ens en tiondel av det jag säger till honom när jag är arg.

Jag sa imorse att jag hällt vatten i hans skor, kände lite samvetskval... han skrattade bara åt det, tyckte det var komiskt.

Imorgon ska jag på arbetsintervju. Får se hur det går. Jag vill hemskt gärna ha jobb. Även om detta jobb är under mina kvalifikationer så vill jag ha det.

Jag är så ledsen, så ledsen just nu. Hade ett stort bråk med P nu på kvällen och M vaknade och var ledsen. Jag känner mig som en usel människa som pratar och grälar så högt så att M vaknar och blir otrygg. Hon har inte gjort något för att förtjäna det.

Jag hatar mig själv ibland. Som nu. Jag blir så j*vla förbannad på P och så kallar jag honom fula saker. Så onödigt. Idag blev jag så förbannad att jag hällde vatten i hans skor. Han har gått och lagt sig och får antagligen en surprise imorgon bitti. Eller så har det hunnit torka. Lite komiskt kanske... Jag är helt matt. Helt matt.

Värsta händelsen idag var att M ramlade ner från vår säng. Hon skadade sig inte, som tur var! Jag satt på knä nedanför sängen och skulle stänga mobilen och under de 3 sekunderna jag inte hade fokus på henne kröp hon över kanten och ramlade ner i mitt knä. Det var nog mitt knä som dämpade fallet och gjorde att hon klarade sig oskadd.

Det är enklare att vara mammaledig ju större barnet är. M är snart 1år och det är lättare nu när hon tar sig runt i huset för egen maskin. man kan sitta och bläddra i en tidning och bara ha koll på henne. Hon kan gå på upptäcktsfärd hur länge som helst, bara krypa runt och snabbt kolla så man är i närheten, och så sticker hon och pillar på en massa grejer.

Ibland kan tiden gå långsamt, jag längtar tills P kommer hem på eftermiddagen. Men M är så go så vi får tiden att gå. 2 prommisar per dag blir det nuförtiden. En plan för dagen är vad jag hade behövt när jag hade min förlossningsdepression och inte ens orkade gå på prommis vissa av dagarna. Många, alldeles för många dagar under vintern och våren har jag ägnat åt att vänta på att tiden ska gå. Det var då. Nu är nu. Nu är det bättre, tack för det. Allt har sin tid.

Imorgon har jag och M följande plan:

08-09: Gå upp och äta frukost. Överlevnadskaffet.
10: Gå till bibblan samt affären och köpa mjölk.
12: Mellis och sova middag. Lunch för mig när M sover. Kaffe.
14: Lunch för M.
15- Lek och bus.
16:15: P kommer hem. Kaffedags.