Powerpuffen

2-barnsmamma som lever för de små ögonblicken. Älskar trädgård, mat och vin.

?

Kategori: Allmänt

Allt kommer ikapp nu. Alltid tänkt att han är en snäll människa och att alla kommentarer med mera varit obetydliga "olyckshändelser". Men jag har ont i magen. Blundar och dövar. När han ignorerar mig så pratar jag ännu mer, förnedrar mig själv ännu mer. Jag har ingen respekt för honom, han tror att han är större, starkare och mäktigare. Han kritiserar i smyg, antyder att jag inte duger. Utseendet och annat. Han trycker ner och sårar. Jag känner bara avsky men fortsätter ändå, låtsas som inget. Jag är van sedan barndomen, att leva med någon som ger mig ont i magen. Jag kan detta, jag har lärt mig att uthärda. Nu har jag barnen och de får illa av att ha en mamma som inte blir respekterad. Fy fan vad jag hatar honom. 

?

Kategori: Allmänt

Grubblar och grubblar och oroar mig. 
 
Mest grubblar jag på M och hur hon mår. Hon har sagt att hon inte tycker om sig själv. Jag ligger sömnlös över detta. Hon verkar må bra och är pigg och glad. Trivs i skolan än så länge. Men jag bara tänker på hennes ord och jag vill bära hennes smärta. Vill inte att hon ska tänka så. Det smärtar. Hur ska jag hjälpa henne? 

Slut

Kategori: Allmänt

Alltså...det förra inlägget skrevs i ett tillstånd av irritation och frustration. Det speglar inte riktigt verkligheten. Klart att han anstränger sig. Emellanåt. Det är väl bara så att han inte haft ork på senare tid. Jag har också varit jobbig. Och jag blir besviken på vissa synsätt han har. Så är det ju här i livet. 
 
Men jag längtar efter resan samtidigt som jag är rädd att det blir platt fall. Rädd att sitta där och känna frustration och vara helt slutkörd pga att han inte agerar i team med mig. Jag vill att vi ska vara ett team. Att vi ska visa varandra respekt, lyssna på varandra. Men han visar ibland tydligt att han inte vill prata med mig. Det är liksom bara det mest nödvändiga han pratar om. Går och tiger. Bara tittar snabbt på mig när jag säger något, utan att svara. Med andra är han jättesocial. Inte med mig. Sedan, när han någon gång pratar med mig längre än i 2 sekunder så blir jag nästan tacksam och jätteglad. Ni hör ju hur sjukt det är. Man är så nedslagen att man blir tacksam. Som ett försummat barn. Han visar inte barnen att jag är värdefull. Nej, tvärtom, han lyssnar inte alls på mig inför barnen. Han har ett sätt att sucka och smacka varje gång jag pratar och nu har äldsta dottern börjat göra likadant. Hon avbryter mig med ett uttråkat "mmm..." och tittar bort när jag börjar prata. Han skyller på att han är stressad när vi sitter alla vid matbordet. Fan vilken usel ursäkt. Vi vuxna måste ju vara ett team, lyssna på varandra. Men nej. Inte hans inte. 
 
Vilken jävla härva. Jag är ledsen. Det är inte såhär jämt men tillräckligt ofta för att jag ska vara helt slutkörd. Det har nog blivit bättre, men jag vågar inte lita på det. Jag fick en utmattningsdepression för några år sedan, delvis pga jobbet men också mycket pga detta. När jag berättade för vårdpersonal sa hon hånfullt: Men du är ju arbetslös! Då hade jag precis blivit uppsagd. Och kunde alltså inte vara utmattad eftersom jag inte hade jobb enligt henne. Fy fan vilket bemötande. Drog ner mig ännu mer.